Möt vår skribent!
Hej allesammans!
Mitt namn är Marina Peltonen och jag är doktorand vid ETH Zürich i Schweiz. Min forskarvardag utspelar sig i Basel, en stad med ett dynamiskt ekosystem av universitet, forskningsinstitut och läkemedelsföretag.
Jag arbetar i gränslandet mellan ingenjörsvetenskap och medicin med mikrofluidik och så kallade lab-on-a-chip-system. Min forskning fokuserar framför allt på benvävnad, där jag kombinerar olika tekniker för att utveckla organ-on-a-chip-modeller. Med hjälp av mänskliga celler kan vi återskapa delar av vävnader och sjukdomsprocesser utanför kroppen i en kontrollerad laboratoriemiljö.
Min väg till forskningen var långt ifrån självklar. Jag växte upp i Oxelösund i ett studieovant hem och är tredje generationens sverigefinne, med rötter i den finska arbetskraftsinvandringen. Jag saknade akademiska förebilder och hade länge ingen tydlig bild av vad det innebar att vara forskare eller hur vägen dit kunde se ut.
Jag har också mött förutfattade meningar om vem som förväntas vara intresserad av naturvetenskap och teknik. Med min personliga stil och ett utseende som inte alltid stämmer med traditionella föreställningar har jag ofta fått utmana bilden av hur en ingenjör eller forskare förväntas se ut. Hur många överväger aldrig en akademisk karriär för att de inte känner igen sig i bilden av vem som hör hemma där? Det måste vi ändra på!
Själv har jag aldrig varit särskilt intresserad av att passa in i färdiga mallar. Vid Lunds universitet valde jag därför att följa min nyfikenhet. Jag studerade både teknisk nanovetenskap och biomedicin för att hitta gränslandet mellan ingenjörskonst och medicin. Det intressanta händer när dessa perspektiv möts.
Ett sommarprojekt förändrade min riktning
Sommaren 2022 deltog jag i Amgen Scholars Program vid ETH Zürich. Där fick jag mitt första riktiga möte med organ-on-a-chip. Det som tidigare varit något jag läst om blev plötsligt verklighet och jag fick själv vara med och utveckla tekniken. Det var då mitt intresse för området verkligen tog fart.
Sedan dess har jag arbetat med både metoder som involverar försöksdjur och sådana som inte gör det. Mitt engagemang för alternativ till djurförsök växte framför allt ur vetenskaplig nyfikenhet:
Kan vi utveckla modeller som ger oss mer relevanta och precisa svar om människans hälsa och sjukdom, samtidigt som vi minskar behovet av försöksdjur?
För mig handlar det inte om att ställa djurvälfärd mot vetenskapliga framsteg, utan om hur de kan gå hand i hand. Om vi kan utveckla bättre forskningsmetoder som samtidigt minskar djurförsök, varför skulle vi inte sträva efter det?
