Runt 1950 började man tillverka de första poliovaccinerna. Det skedde genom att poliovirus odlades upp i stora mängder på laboratorium, avdödades och sedan användes i vaccinet. De avdödade viruset orsakade inte sjukdom och var därför inte farligt, men immunförsvaret reagerade och började tillverka antikroppar mot viruset ändå. På så sätt var de vaccinerade skyddade om de sedan infekterades av levande poliovirus.

Problemet var bara att viruset odlades i njurceller från apor. Eftersom njurcellerna inte kunde hållas länge i odling utan att dö eller förändras, kunde vävnaden från varje apa bara användas en gång. Detta innebar att det ständigt krävdes att nya djur avlivades för att förse tillverkningen med nya njurar. Vilda apor fångades i Afrika och Asien och transporterades under fruktansvärda förhållanden till laboratorier runt om i världen. Runt 90% kom aldrig fram levande till laboratorierna, utan dog under fångst, förvaring, transport eller karantän. I vissa länder höll de vilda aporna på att utrotas för att förse världens alla poliovaccinproducenter med apor.

Ett svenskt vaccin tillverkades vid Statens bakteriologiska laboratorium (SBL). Aporna förvarades där i minimala burar under karantäntiden och fram till avlivningen, då deras njurar togs till vara. Njurar från 2500 apor användes varje år i poliovaccin­produktion på SBL under 1970-talet. I början av 1980-talet hade antalet kunnat minskas, men fortfarande användes ca 20 apor varje vecka i vaccinproduktion under 1982-1983.

PÃ¥ 1970-talet gav Forska Utan Djurförsök anslag till Astrid Fagraeus och Leo Heller pÃ¥ Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) för framställning av poliovaccin genom odling av poliovirus pÃ¥ sÃ¥ kallade lymfoblastoida celler frÃ¥n människor. Cellerna kom frÃ¥n blodet hos patienter med körtelfeber eller sÃ¥ användes normala lymfocyter (frÃ¥n blod) som smittats med Epstein-Barr-virus. Cellerna kunde odlas i stora kärl, och rätt behandlade fÃ¥r de evigt liv. Preliminära tester visade att flera olika lymfoblastoida celler kan producera stora mängder av alla de tre typer av poliovirus som behövdes i ett vaccin – och dessutom i större mängd än när de odlades i apnjureceller. De stora odlingskärlen ökade ocksÃ¥ volymerna av framodlat virus.

Projektet avslutades 1984. Det vaccin som framställdes med cellodlingen var lika effektivt som det som framställdes av apnjurar och metoden fick också stor uppmärksamhet utomlands. I flera länder byttes apnjurarna ut mot odlade mänskliga celler i poliovaccinproduktion, medan Sverige under 1980-talet valde att istället använda en ap-cellinje som gick odla upp i de stora mängder som behövdes. Detta innebar att importen och avlivningen av apor för vaccinproduktion upphörde under 1980-talet. De metoder för att odla mänskliga celler för vaccinproduktion, som utvecklats med anslag från Forska Utan Djurförsök, kunde till stora delar användas även för odling av apcellerna. Cellinjen som användes kallas vero-celler, och kom från en apa som avlivades i Japan 1962, och cellerna spreds över världen och odlades upp i stor skala. De celler som användes i Sverige kom via USA, där de anpassats för odling av virus.

Senast uppdaterad: 4 april 2018