Forskningsanslag 2017

13 forskningsprojekt får anslag 2017

Att stödja forskning för att se till att fler djurförsök ska kunna ersättas är Forska Utan Djurförsöks viktigaste uppgift. Sedan 1971 har hundratals forskningsprojekt fått anslag. Det har lett till utveckling av djurfria metoder inom allt från vaccinproduktion och kemikalietester till cancerforskning och läkemedelsutveckling. Våra forskningsanslag har bidragit till att många djurförsök har kunnat ersättas. Hur många djur som på så sätt räddats från djurförsök är svårt att beräkna, men det kan handla om flera hundratusen djur per år.

Forskningen vi bekostar utförs främst på universitet och högskolor, men i mindre omfattning förekommer även anslag till forskning på myndigheter och företag. Nedan kan du läsa om projekten som får anslag just nu. För information om projekten som fått anslag tidigare år, klicka på året: 2016, 2015, 2014, 2013 I vårt Forskarrum finns listor över projekt som fått anslag tidigare år.

 

Projekten som får anslag 2017

Tack vare generösa gåvogivare delar Forska Utan Djurförsök ut 2 miljoner kr i forskningsanslag 2017. Här presenteras de 13 projekt som fått anslag. Sju av projekten har fått anslag tidigare år, medan sex projekt får anslag för första gången.

 

Nya projekt

Martin Andersson, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut AB, har tilldelats 150 000 kr till projektet: Djurfri metod för att förutsäga och mäta ögonirritation med hjälp av en polymers längdutvidgning och Hansens löslighetsparameter.
Att testa kosmetikaråvaror i ögonen på kaninen är inte längre tillåtet, men ögonirritationstester på kaniner förekommer fortfarande när andra kemikalier ska testas. Men när Martin Andersson på SP fick syn på en lista över ögonirriterande ämnen och en annan lista över ämnen som inte var ögonirriterande, insåg ett möjligt samband från tidigare arbete med helt andra typer av kemikalier. Ett koncept som kallas Hansens lösningsparametrar används för att förutsäga om ett visst lösningsmedel och en viss polymer interagerar eller ej. När han undersökte ämnena på listorna insåg han att Hansens lösningsparametrar även kunde förutsäga vilka av dess ämnen som var ögonirriterande. Nu ska konceptet användas för att ta fram helt nya metoder för att mäta ögonirritation i provrör istället för kaninögon.
Forskarens beskrivning av projektet: I ett internt projekt på SP/RISE har vi överraskande funnit att det verkar gå att förutsäga om en vätska är ögonirriterande eller ej genom att titta på vätskans s k Hansen parametrar. Varje vätska har tre sådana Hansenparametrar som beskriver lösningmedlets lösningsegenskaper, och därför kan varje vätska tilldelas en plats i ”Hansen-rymden” där de tre parametrarna är x, y och z-koordinater. Även polymerer har specifika Hansenparametrar, och vätskor/polymerer som har liknande Hansenparametrar är blandbara/löser sig i varandra, och genom att se hornhinnan som en polymer har vi kunnat utveckla en första testmetod som ser lovande ut.
I detta projekt kommer vi vidareutveckla denna metod så att vi kan säkerställa att den fungerar och korrelerar med verkliga ögonirritationsdata och vi kommer också att försöka vidareutveckla den så att den kan förutspå grumling av hornhinnan och även ögonskador som uppkommer genom sura/basiska eller oxiderande/reducerande ämnen.

Kunal Bhattacharya, IMM, Karolinska institutet, har tilldelats 100 000 kr till projektet: Utveckling av lung-on-chip cell modell för testning av nanotoxikolog
Nanopartiklar är oerhört små, och kan vara skadliga bl.a. för lungor. Men hur testar man det? Kunal Bhattacharya vid Karolinska institutet får anslag för att utveckla en cellmodell som ska efterlikna mänsklig lunga och ge en realistisk bild av risken för skadliga effekter.
Forskarens beskrivning av projektet: Nanoteknologi innebär att man framställer och hanterar material i storleksordningen 1-100 nanometer (1 nanometer = 1 miljarddels meter). Grundläggande egenskaper förändras när olika material framställs i nanostorlek. Nanomaterial av olika slag förekommer idag inom många områden och människor kan komma i kontakt med dessa material i flera olika sammanhang, dels under framställning av nanomaterial dvs yrkesexponering, dels som konsument. Dessutom kan nanomaterial frigöras i naturen, exempelvis i samband med förbränning eller annan slutförvaring av produkter som innehåller nanomaterial. Det är varken möjligt eller rimligt att undersöka alla nya material genom djurförsök och därför behövs mer forskning kring nya cell-baserade metoder som kan ersätta eller komplettera djurförsök. Vår forskning syftar till att utveckla en förbättrad och mera realistisk cell-baserad metod för att undersöka potentiellt skadliga effekter av nanomaterial på lunga.

Gunnar Cedersund, Linköpings universitet, har tilldelats 200 000 kr till projektet: Kunskapscentrerad och djurfri läkemedelsutveckling genom systembiologiska modeller.
Matematiska modeller i dator kan användas för att efterlikna vad man tror kommer att hända när man utsätter en människa för t.ex. ett läkemedel. Gunnar Cedersund, Linköpings universitet, får anslag för att använda matematiska modeller för att ersätta och minska användandet av djurförsök i läkemedelsutveckling med datorsimulering. Han bygger vidare på en modell som redan ersätter försök på hundar (och sparar miljontals dollar och flera års utvecklingsarbete för tillverkarna) för certifiering av insulinpumpar för typ 1 diabetes. Den nya modellen rör typ 2 diabetes, där celler slutat reagera normalt på insulin, och ska kunna användas för att ersätta djurförsök i hela kedjan av steg vid  utvecklingen av diabetesläkemedel.

Pernilla Eliasson, Linköpings universitet, har tilldelats 100 000 kr till projektet: Hur läker senor efter en skada och vad händer när de inte läker ihop?
Skadade senor är vanligt, men experterna tvistar om bästa behandling och då används djurförsök för att klarlägga hur senor läker bäst. Pernilla Eliasson på Linköpings universitet ska istället utveckla modeller för att testa på odlade celler från patienternas skadade senor. Målet är bättre forskning utan djurförsök.
Forskarens beskrivning av projektet: Folk motionerar allt mer och med detta ökar problemen med smärtande eller avslitna senor. Det råder starkt delade meningar om optimal behandlingen av senrupturer, men rehabiliteringen är lång och besvärlig. Syftet med projektet är att studera faktorer som är viktiga för läkningsförloppet, något som tidigare gjorts främst i djurmodeller, för att kunna studera om en sena blir starkare eller inte. Detta låter sig inte göras vid traditionell cellodling, jag använder därför en cellmodell där vi låter senceller från patienter skapa en nysena. Denna process liknar den tidiga läkningsfasen efter en senskada. Jag kommer belasta nysenorna mekaniskt och jag kommer att studera vad som skiljer senceller som kan bilda nysenor med de som saknar förmågan och även jämföra med celler från sk. kroniska rupturer. På så sätt hoppas jag förstå vad det är som är viktigt för bra senläkning. Jag planerar även att undersöka om det finns ett samband mellan användandet av statiner och senskador.

Pekka Kohonen, IMM, Karolinska institutet, har tilldelats 100 000 kr till projektet: Deepened mechanistic validation of toxicity pathway functionality in a patented analysis tool for toxicity prediction.
Genom att kartlägga alla störningar som en kemikalie kan orsaka i en cell ska ett helt nytt sätt att bedöma risker med kemikalier utvecklas. Data från tester på mänskliga celler används för att få fram en otrolig mängd information om hur de reagerar på kemikalier. Varje liten påverkan på generna ska kartläggas. Sedan analyseras resultaten med ett stort antal dataprogram och statistiska metoder för att kartlägga de funktionella fel som kemikalierna orsakat, och hur många gener och komponenter som är involverade. Med kunskap från sådana kartläggningar kan helt nya verktyg för giftighetsbedömning skapas. Djurförsök kan då ersättas med nya modeller som är bättre än djurtester på att visa risker för människan.

Johan Lundqvist, SLU, Uppsala, har tilldelats 100 000 kr till projektet: Utveckling av djurfria cellmodeller för studier av akvatisk toxicitet.
När EU kräver att kemikalier ska testas för att se om de är giftiga för vattenmiljön krävs nytänkande för att undvika att det sker genom att förgifta tusentals fiskar. Johan Lundqvist, SLU, får anslag för att använda modern bioteknik i cellmodeller, där celler som fått specialdesignad DNA ska reagera på gifter i provrörstester.
Forskarens beskrivning av projektet:  Syftet är att utveckla ett system för djurfri testning av fisktoxicitet, grundat på principen om toxicity pathways. EU-lagstiftning kräver att ett stort antal kemikalier ska genomgå testning för akvatisk toxicitet, något som ofta omfattar djurförsök. Att undersöka den akvatiska toxiciteten med hjälp av celler som odlas i laboratoriet, skulle man kunna analysera toxiciteten på ett stort antal kemikalier på ett snabbt sätt och samtidigt minska användningen av försöksdjur. Testsystemet som utvecklas i detta projekt kommer att baseras på odling cellinjer från fisk och människa. I de odlade cellerna kommer vi att placera en särskild sorts DNA, som har designats för att reagera på olika toxiska substanser. Med hjälp av detta system kan vi mäta hur olika kemikalier påverkar en lång rad cellulära mekanismer som är involverade i toxiska effekter. Målsättningen är att etablera en panel av djurfria metoder som ska kunna användas som en initial screening i undersökningar av fisktoxicitet.

 

Fortsättningsanslag

Martin Hallbeck, Linköpings universitet, har tilldelats 250 000 kr till projektet: Utveckling av en plattform för att testa substanser som kan vara kandidater för att bromsa Alzheimers sjukdom.
Martin Hallbeck, Linköpings universitet, får anslag för att utveckla och använda en cellmodell för att testa fram blivande läkemedel mot Alzheimers sjukdom. Genom att utveckla djurfria forskningsmodeller som baseras på humana stamceller och som är mer relevanta än djurförsöken, finns stor förhoppning om att många djurförsök kan ersättas. Modellen bygger vidare på cellmodeller som utvecklats av en annan forskargrupp med anslag från Forska Utan Djurförsök.

Maria Karlgren, Inst f farmaci, Uppsala universitet, har tilldelats 200 000 kr till projektet: En humaniserad cellmodellför tillförlitliga prediktioner av läkemedelsupptag i hjärnan
Hjärnan skyddas från farliga kemikalier i blodet genom en ”blod-hjärn-barriär” som blockerar ämnen som kan vara skadliga. Särskilda transportproteiner reglerar vad som tränger igenom barriären. För läkemedel utvecklade för att ha effekt i hjärnan är detta ett problem – hur ser man till att läkemedlet verkligen når hjärnan? Och hur kontrollerar man att de läkemedel som kan vara skadliga för hjärnan inte hamnar där är misstag? Idag används djurförsök för att studera detta, trots att det finns avgörande artskillnader mellan blod-hjärn-barriären i olika arter. Djurförsöken visar alltså inte vad som händer i en människa. Maria Karlgren, Uppsala universitet, utvecklar en modell där testerna istället sker på celler, på ett sätt som efterliknar situationen i människan.
Forskarens beskrivning av projektet:  Syftet med projektet är att utveckla modeller som kan förutsäga om läkemedel kan ta sig in i människans hjärna eller inte och att därmed bidra till att minska och ersätta djur- och djurbaserade försök inom läkemedelsutveckling. Idag kan vi inte förutsäga om läkemedel kan nå hjärnan eller inte på ett tillfredsställande sätt. Det beror till stor del på att den barriär (blodhjärn-barriären, BHB) som skyddar vår hjärna är väldigt olik och innehåller andra proteiner än BHB hos djur. Vi vill lösa detta genom att utveckla modeller där man tar hänsyn till alla mänskliga proteinerna som är viktiga för passage över BHB. Genom de modellerna kommer vi kunna förutsäga om ett läkemedel kommer ta sig in i människans hjärna eller inte samt identifiera de egenskaper som är viktiga för att passera BHB. Därmed kommer det här projektet bidra med de signifikant förbättrade verktyg som krävs för att minska, och på lång sikt, även ersätta djurbaserade försök inom utvecklingen av läkemedel för hjärnsjukdomar.

Pär Matsson, Inst f farmaci, Uppsala universitet, har tilldelats 100 000 kr till projektet: Modeller för prediktion av intracellulär läkemedelsexponering
Med hjälp av datorer och cellmodeller ska Pär Matsson, Uppsala Universitet, undersöka om läkemedel når fram dit det ska i kroppen. Många läkemedel visar sig, när de efter åtskilliga djurförsök testas på människor, sakna effekt. Med denna modell kan läkemedel som inte fungerar sorteras bort tidigt, innan en mängd djurtester sker.
Forskarens beskrivning av projektet: Vi har utvecklat en unik metod för att mäta hur mycket läkemedel som tas upp av kroppens celler. Genom att kombinera två slags mätningar kan vi få ett mått på fria läkemedelskoncentrationer inne i celler, dvs mängden läkemedel som inte är uppbunden till olika proteiner eller andra komponenter i cellen. Detta är av stor vikt vid utvecklingen av nya läkemedel eftersom det är denna mängd läkemedel som är tillgängligt för att utöva den önskade effekten. Genom att använda vår metod kan ett stort antal läkemedelssubstanser undersökas med liten åtgång av material. Framför allt innebär metoden att obundna koncentrationer kan mätas i odlade cellinjer istället för, som i tidigare metoder, i försöksdjur. De datormodeller vi utvecklat stämmer väl överens med de experimentella mätvärdena, och kan alltså användas för att undersöka och eventuellt sålla bort potentiella läkemedelssubstanser redan innan de tillverkats, vilket bidrar till ett minskat användande av försöksdjur.

Stina Oredsson, Lunds universitet, har tilldelats 150 000 kr till projektet: Unikt 3D cellodlingssystem för cancerforskning – för bättre prediktion, effektivitet och minskad djuranvändning
Stina Oredsson, Lunds universitet, utvecklar nya metoder att testa effekterna av nya läkemedel, samtidigt som hon testar fram nya substanser som kan bli nya läkemedel mot bröstcancer.

Lena Palmberg, IMM, Karolinska institutet, har tilldelats 150 000 kr till projektet: Nya metoder att exponera 3D-modeller av normal och kronisk bronkit-lik luftvägsslemhinna med primära humana luftvägsceller för partikulära och gasformiga luftföroreningskomponenter
Hur farliga är nanopartiklar från t.ex. bilavgaser och andra luftföroreningar? Lena Palmberg, Karolinska institutet, får fortsatt anslag till utvecklingen av en cellmodell för att studera hur nanopartiklar påverkar våra andningsorgan, istället för att sådana tester utförs på djur.
Forskarens beskrivning av projektet: Projektet syftar till att ta fram nya metoder att exponera 3D-modeller av normal och kronisk bronkit-lik luftvägsslemhinna med primära humana luftvägsceller exponera dessa för partikulära och gasformiga luftföroreningskomponenter Bra modeller av human luftvägsslemhinnan i kombination med sofistikerade exponeringsmetoder kan ersätta djurförsök. Vi har utvecklat en 3D-modell av luftvägsslemhinnan som är unik då den
består av nyisolerade humana luftvägsceller. Modellerna kommer att exponeras för luftburna partikulära luftföroreningar och gaser i högkvalitativa exponeringssystem. Exponeringen för dessa agens börjar få ökad uppmärksamhet och är ett forskningsfält som ägnas allt större intresse. Dessa modeller efterliknar situationen i mänskliga luftvägsvägar och ger goda
möjligheter att studera cell-till-cell och cell-till-matrix interaktion på såväl normal som inflammerad luftvägsslemhinna på ett sätt som sannolikt kommer att minska behovet av djurmodeller ytterligare.

Peter Sartipy, Högskolan i Skövde, har tilldelats 150 000 kr till projektet: Stamcellsderiverade humana cardiocyter som in vitro modell, ett alternativ till djurmodeller vid toxicitetsbedömning
Peter Sartipy vid Högskolan i Skövde tror att mänskliga hjärtmuskelceller från stamceller är lösningen på ett vanligt och allvarligt problem inom läkemedelsutveckling. Många läkemedel ger biverkningar som skadar hjärtat. Idag testas nya läkemedel på flera olika djurslag, men artskillnaderna så stora att det är svårt att översätta resultaten till människa. Intresset för en mer relevant, djurfri modell är stort.
Forskarens beskrivning av projektet: Det sökta projektet syftar till att undersöka om mänskliga hjärtmuskelceller från stamceller kan användas för att studera toxicitet orsakad av läkemedelssubstanser. Som testsubstans kommer doxorubicin att användas. Doxorubicin är kopplat till biverkningar på hjärtat, från lättare rytmrubbningar till svår, i vissa fall dödlig, hjärtsvikt, vilket ofta leder till att behandlingen måste avslutas i förtid. De exakta orsakerna till doxorubicins hjärtbiverkningar är inte helt klarlagda och det finns ett stort behov av ett pålitligt in vitro system baserad på mänskliga hjärtmuskelceller. I projektet kommer förändringar av protein-, gen- och mikroRNA uttrycket hos hjärtmuskelceller behandlade med doxorubicin att studeras. En förhoppning är att kunna identifiera toxiska effekter och påverkade funktioner i cellerna, och på så sätt visa på att hjärtmuskelceller från humana pluripotenta stamceller kan användas som ett relevant alternativ till djurförsök vid studier av läkemedelsorsakad toxicitet.

Lena Svensson, Lunds universitet, har tilldelats 250 000 kr till projektet: Mikrofluidiska blodkärl istället för djurmodeller för att studera cellmigration.
Lena Svensson, Lunds universitet, får anslag för att utveckla en ny, djurfri modell för att studera hur cancer sprider sig i kroppen. Det ska bl. a. ersätta mycket otrevliga försök där man opererar in ”fönster” i försöksdjurens kroppar för att se vad som händer under försökets gång. Istället odlas celler på en liten platta och skapar 3D-modeller, där det går att se hur cancerceller och immunceller uppför sig i blodkärl.

Senast uppdaterad: 27 mars 2017