Är djurförsök plågsamma?

Många djur utsätts för lidande i djurförsök

Den svenska djurskyddslagen, liksom motsvarande lagstiftning i många andra länder, ska skydda djur från lidande och ohälsa. Men ibland är ju syftet med försöket att de ska utsättas för sjukdomar eller skadas på annat sätt i forskningssyfte. Även i olika typer av giftighetstester är det ofta ofrånkomligt att djur utsätts för lidande. Därför är försöksdjur undantagna från djurskyddslagstiftningens förbud mot att utsätta djur för lidande. Det innebär inte att alla djurförsök är plågsamma. Hur stor andel av djurförsöken som är plågsamma har inte framgått av statistiken före 2013, men sedan dess ska djuranvändningen rapporteras in i efterhand och då ska även lidandegraden uppges.

I svenska föreskrifter används begreppet ”svårhetsgrad” istället för ord som ”lidande”, ”smärta” och ”plågsamhet”, i klassningen av djurförsöksprojekt. Det är ju inte bara smärtsamma ingrepp som innebär lidande och obehag för djuren. Begreppet ”svårhetsgrad” ska inkludera alla typer av negativ påverkan på djuren, från smärta till stress. Upprepade injiceringar, blodprovtagningar och sondmatningar med ett rör ner i magen, kan leda till en högre svårhetsklassning, liksom isolering eller annan ensamhållning av djuren.

I slutet av 2016 publicerades den första statistiken enligt det nya regelverket som trädde i kraft 2013.  Den första rapporten gällde 2014 och första gången rapporteras då vilket lidande djuren utsatts för.  Sju procent av djuren rapporterades ha utsatts för ”avsevärd” svårhetsgrad (det lidande djuren utsatts för). Även för 2015 angavs att 7 % av djuren utsatts för avsevärd svårhetsgrad. Av dessa var 81 % möss och 18 % råttor (motsvarande uppgifter för 2014 var 87 % möss och 12 % råttor). För de flesta av djuren (51 % 2015 och 56 % 2014) fastställdes svårhetsgraden till måttlig. I denna grupp ingår främst möss (64%) följt av råttor (10 %). För 36 % av försöksdjuren rapporterades svårhetsgraden ”ringa”.  Även här var det mest möss (73 %).

Terminal svårhetsgrad uppgavs för 9% av försöksdjuren, mest övriga fåglar 39%, sedan möss 34%, följt av övriga gnagare 21%. ”Terminal” innebär att djuret är sövt under hela försöket och sedan avlivas utan att vakna upp. Detta kallas ibland även för akut-försök. Alternativt avlivas djuret utan föregående ingrepp för att man ska ta ut organ eller vävnader. Djuren som avlivas för organ och vävnader räknas som försöksdjur enligt den svenska definitionen (där de rapporteras under kategorin ”Terminal-organ”) men inte enligt EU.

Hur vet man om djuren lider?

Djur har upplevelseförmåga, precis som vi människor. De är individer med behov och intressen. De kan känna smärta, rädsla, stress, hunger och törst. Att djur avlas fram specifikt för att användas i djurförsök förändrar inte detta.

Att kontrollera vikten är ett vanligt sätt att kontrollera djurens hälsa. Viktminskning kan tyda på sjukdom, illamående och smärta. Framför allt gnagare, som har hög ämnesomsättning och måste äta ofta, går snabbt ner i vikt om de inte mår bra. Även utseende och beteendet kan ofta avslöja om djur har ont eller är stressade. Vissa djur som har ont piper vid beröring. Att djuren blir inaktiva, kryper ihop, slutar putsa sig och tappar aptiten är andra tecken på att de har ont. En del djur blir aggressiva av smärta. Förändrade rörelsemönster, t.ex. hälta eller att de undviker att använda en kroppsdel kan vara tecken på smärta.

Lidande, stress och obehag vid försök

Ibland är det uppenbart att djuren i ett visst försök utsätt för smärta och lidande i någon form. Det kan handla om operativa ingrepp där risk för lidande finns även när djuren får smärtlindring. En del djur avlas fram eller prepareras på olika sätt för att få sjukdomar som ska studeras, och det innebär ofta lidande, särskilt om djuren får t.ex. långt gången cancer, diabetes eller reumatiska sjukdomar.

För att testa kemikalier, bekämpningsmedel och läkemedel tvångsmatas eller injiceras djur med ämnet i koncentrationer långt över vad människor exponeras för. Även tester med ofarliga preparat kan utsätta djuren för svårt lidande om koncentrationen är hög. Värst drabbade är de djur som inte dör eller avlivas direkt, utan får leva i timmar, dagar, veckor eller ännu längre med olika symptom som illamående eller kanske kramper och smärtor.

För att skilja djurindivider åt förekommer märkningsmetoder som tatuering, öron- och tåklippning. Djurförsöken innebär ofta injektioner, blodprovtagning, operationer, tvångsmatning och slutligen avlivning för att kroppen ska undersökas i detalj. Även tester med ofarliga preparat kan innebära upprepade injiceringar eller sondmatning med ett rör ner i magen. Svält (”fasta”) är vanlig inför olika ingrepp och ibland får djuren inte heller vatten.

Vissa djur hålls isolerade under kortare eller längre tider. Djuren kan också utsättas för försök där de placeras i en stressande miljö eller får simma i vattenbaljor tills de blir utmattade.  All hantering kan orsaka stress och obehag, även om inte alla djurförsök är direkt plågsamma.

Enligt en amerikansk studie visar schimpanser som använts i djurförsök tecken på att lida av post traumatic stress-symptom. (Studien leddes av Dr. Hope Ferdowsian, Physicians Committee for Responsible Medicine).

 

Från födsel till döden

Djurförsök kan innebära djurskyddsproblem hela vägen från uppfödningen, vård, förvaring och transport till själva försöken och avlivning. Nästan alla djur avlivas som en del av försöket eller när de avslutas. Ett mindre antal djur återanvänds i nya försök.

Uppfödning av försöksdjur sker ibland på de institutioner och företag där de ska användas, men ofta köps djuren från kommersiella försöksdjursuppfödare. Via postorder och kataloger kan olika djurarter, inavlade stammar, genmodifierade djur, befruktade ägg och embryon beställas och skickas över hela jordklotet. Det är inte ovanligt att djuren opereras hos leverantören, t.ex. att oönskade organ tas bort, för att passa forskarens behov. Det sker en stor överproduktion och många djur avlivas för att de har fel kön, ålder eller inte rätt genetisk sammansättning.

Transporterna kan vara långa. Många av djuren har avlats fram för att vara ”bakteriefria” eller ha nedsatt immunförsvar. De skickas i lådor med egen ventilationsutrustning för att undvika smitta. Lådorna innehåller mat och vatten och är förslutna för att inte utsätta djuren för smittor. Men det innebär också stora problem vid förseningar, när flygplatspersonal inte får öppna lådorna för att fylla på mat och vatten.

Försöksdjurens liv på institutionerna kan kanske bäst beskrivas som torftig. Med mycket få undantag sitter försöksdjuren i små burar hela sina liv. Miljön är strikt kontrollerad och ger små möjligheter till motion och aktiviteter. Minimimåtten för kaninburar är t.ex. så små att en normalstor, vuxen kanin inte kan ta ett normalt skutt framåt.

Även avlivningsmetoder har kritiserats. Det krävs kunnig personal för att avlivning med koldioxidförgiftning eller genom nackbrytning ska kunna ske utan att djuren utsätts för onödigt lidande.

Senast uppdaterad: 19 maj 2017